det är nog trots allt sant, mamma sa till mig idag att jag måste försöka fokusera på att vara glad trots allt elände som hänt, bebisen mår bäst om jag är glad, och jo det har man ju alltid hört och visst vill jag vara glad och det är jag ju för det mesta.
det är klart att de senaste året har varit som en enorm berg och dal bana, man har ju varken vetat hur man ska må eller vad som ska komma här nest.
för lite mer än ett år sen så fick jag ju min operation, och det har varit en känslo resa både före och efter. mest har allt varit positivt, men det har ju handlat mycket om att förändra allt i livet, kost och motion och alla sätt man tänkt på innan. jag har fokuserat på min vikt och velat nå mitt mål.
bara två månader knappt efter min operation så begick en av petris bästa vänner som va här nästan varje dag självmord. så det va en enormt jobbig tid både för mig och petri. petri mådde otroligt dåligt av det... även om han inte visar det öppet... men jag vet vad han gick igenom känslomässigt ! en stor saknad för honom.
sen efter det gick det under våren bort två till av hans kompisar. några jag inte kände som han inte umgick med länge så. men ändå så finns det ju minnen och han blev ju ledsen.
sen nu i augusti så dog miikka helt plötsligt utan förvarning. så kändes det. och petri åkte samma dag vi fick besked om olyckan till finland, vilket va han bästa beslut. jag stöttade till 100% ävenom det kändes jobbigt för mig att ta över allt här hemma. sen dog ju miikka efter fyra dagar, så skönt att petri fick vara där och säga sitt sista adjö. sen kom begravningen, så då åkte han igen till finland. och mycket känslor kom ju där med. så två finlands resor på en månad och vi va borta från varandra i fjorton dagar totalt för första gången sen vi blev ihop. både jobbigt för mig och barnen. och för petri, vi sakna varandra otroligt mycket under den tiden !
i maj gav jag ju petri en chock och berättade att jag va gravid, vilket inte riktigt va planerat att hända än, men det hände och det känns underbart otroligt. jag satt nog kvar på toan i en kvart och bara stirra på gravtestet innan jag insåg att det faktiskt nog förmodligen va sant. sen köpte jag ju ett gravtest två dagar senare för att vara på säkra sidan. den 5/5 berättade jag ju för petri. han är så förväntansfull och glad... känns underbart. men samtidigt så har det ju varit en känslo resa hittills på graviditeten också, jag är mer orolig denna gången känns det som.
så det är också en grej som är jobbig.
nu för fem dagar sen gick ju min kompis ex bort. vilket påverkar alla i min omgivning på ett eller annat sätt. och det känns också jobbigt. jag försöker stötta och lyssna och förstå
samtidigt försöker jag att inte ta åt mig för mycket. vi hade visserligen känns varandra i 12 år, men vi stod absolut inte varandra nära, men det va en av hasses bästa vänner så han mår ju dåligt... försöker finnas som stöd för honom också.
det är tufft just nu. blir ledsen ganska enkelt.
och så har jag den här urinvägsinfektionen också att oroa mig för så allt i mitt lilla huvud är ett virr varr av käsnlor, som jag försöker styra upp och kontrollera.
jag grät till och med ikväll för att petri åkte till jobbet, för det känns så jobbigt när han åker.... nu när det hänt så mycket, jag vill inte förlora honom.
sen oroar man sig ju för sina andra barn också. vill ha koll på dom och veta att dom mår bra... saknade felicia otroligt mycket nu under helgen och skulle helst av allt ha haft barnen hemma. nu är dom hemma igen och det känns skönt...
i fredags när vi va i stan så passade vi på att träffa kim också. kändes som vi behövde de både petri och jag, vi har saknat henne enormt mycket nu när man inte setts... det måste bli ändring på det... måste försöka hälsa på henne oftare!
jag tror att min deppighet ikväll beror på att petri är på jobbet, vilket lämnar mig ganska ensam. inget skoj, urinvägsinfektionen som oroar mig. och att jag skulle vilja gosa med felicia,
bara kramas. jag tänker för mycket... måste sluta med det !
i vilket fall som helst, i morgon är det måndag. så snart är det dags för mig att hoppa i säng.
i morgon ska barnen till kvarngården. skönt för dom att ha något skoj på eftermiddagen.
och michelle ska ha praktik.
och jag tror att jag ska träffa tette och theo och ta en fika med dom. annars har jag väl inga direkta mål med morgon dagen. tisdag blir det barnmorskan och ta prover och fira mamma.
onsdag inget vad jag vet. sen har jag nog inte planerat längre fram.
får försöka ta en fika med carita i veckan, det vore skoj, och kanske med kristin också.
livet är en gåva, va rädd om den. lev livet väl och ta hand om alla i din omgivning.
älska till 100% och visa det. fånga dagen och ge den till alla i din omgivning.
säg jag älskar dig till dom du älskar, i morgon kan det vara för sent.
kramas och gosa och skratta med varandra !
nu ska jag sova !
kram på er !
det är klart att de senaste året har varit som en enorm berg och dal bana, man har ju varken vetat hur man ska må eller vad som ska komma här nest.
för lite mer än ett år sen så fick jag ju min operation, och det har varit en känslo resa både före och efter. mest har allt varit positivt, men det har ju handlat mycket om att förändra allt i livet, kost och motion och alla sätt man tänkt på innan. jag har fokuserat på min vikt och velat nå mitt mål.
bara två månader knappt efter min operation så begick en av petris bästa vänner som va här nästan varje dag självmord. så det va en enormt jobbig tid både för mig och petri. petri mådde otroligt dåligt av det... även om han inte visar det öppet... men jag vet vad han gick igenom känslomässigt ! en stor saknad för honom.
sen efter det gick det under våren bort två till av hans kompisar. några jag inte kände som han inte umgick med länge så. men ändå så finns det ju minnen och han blev ju ledsen.
sen nu i augusti så dog miikka helt plötsligt utan förvarning. så kändes det. och petri åkte samma dag vi fick besked om olyckan till finland, vilket va han bästa beslut. jag stöttade till 100% ävenom det kändes jobbigt för mig att ta över allt här hemma. sen dog ju miikka efter fyra dagar, så skönt att petri fick vara där och säga sitt sista adjö. sen kom begravningen, så då åkte han igen till finland. och mycket känslor kom ju där med. så två finlands resor på en månad och vi va borta från varandra i fjorton dagar totalt för första gången sen vi blev ihop. både jobbigt för mig och barnen. och för petri, vi sakna varandra otroligt mycket under den tiden !
i maj gav jag ju petri en chock och berättade att jag va gravid, vilket inte riktigt va planerat att hända än, men det hände och det känns underbart otroligt. jag satt nog kvar på toan i en kvart och bara stirra på gravtestet innan jag insåg att det faktiskt nog förmodligen va sant. sen köpte jag ju ett gravtest två dagar senare för att vara på säkra sidan. den 5/5 berättade jag ju för petri. han är så förväntansfull och glad... känns underbart. men samtidigt så har det ju varit en känslo resa hittills på graviditeten också, jag är mer orolig denna gången känns det som.
så det är också en grej som är jobbig.
nu för fem dagar sen gick ju min kompis ex bort. vilket påverkar alla i min omgivning på ett eller annat sätt. och det känns också jobbigt. jag försöker stötta och lyssna och förstå
samtidigt försöker jag att inte ta åt mig för mycket. vi hade visserligen känns varandra i 12 år, men vi stod absolut inte varandra nära, men det va en av hasses bästa vänner så han mår ju dåligt... försöker finnas som stöd för honom också.
det är tufft just nu. blir ledsen ganska enkelt.
och så har jag den här urinvägsinfektionen också att oroa mig för så allt i mitt lilla huvud är ett virr varr av käsnlor, som jag försöker styra upp och kontrollera.
jag grät till och med ikväll för att petri åkte till jobbet, för det känns så jobbigt när han åker.... nu när det hänt så mycket, jag vill inte förlora honom.
sen oroar man sig ju för sina andra barn också. vill ha koll på dom och veta att dom mår bra... saknade felicia otroligt mycket nu under helgen och skulle helst av allt ha haft barnen hemma. nu är dom hemma igen och det känns skönt...
i fredags när vi va i stan så passade vi på att träffa kim också. kändes som vi behövde de både petri och jag, vi har saknat henne enormt mycket nu när man inte setts... det måste bli ändring på det... måste försöka hälsa på henne oftare!
jag tror att min deppighet ikväll beror på att petri är på jobbet, vilket lämnar mig ganska ensam. inget skoj, urinvägsinfektionen som oroar mig. och att jag skulle vilja gosa med felicia,
bara kramas. jag tänker för mycket... måste sluta med det !
i vilket fall som helst, i morgon är det måndag. så snart är det dags för mig att hoppa i säng.
i morgon ska barnen till kvarngården. skönt för dom att ha något skoj på eftermiddagen.
och michelle ska ha praktik.
och jag tror att jag ska träffa tette och theo och ta en fika med dom. annars har jag väl inga direkta mål med morgon dagen. tisdag blir det barnmorskan och ta prover och fira mamma.
onsdag inget vad jag vet. sen har jag nog inte planerat längre fram.
får försöka ta en fika med carita i veckan, det vore skoj, och kanske med kristin också.
livet är en gåva, va rädd om den. lev livet väl och ta hand om alla i din omgivning.
älska till 100% och visa det. fånga dagen och ge den till alla i din omgivning.
säg jag älskar dig till dom du älskar, i morgon kan det vara för sent.
kramas och gosa och skratta med varandra !
nu ska jag sova !
kram på er !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar