ja, det kanske låter sjukt. men jag har dödångest.
har alltid haft det!
minns till och med när jag va liten att jag grät på kvällen för att jag va rädd för döden.
inte hur jag ska dö utan just för att allt bara tar slut.
jag är ju inte troende och har aldrig lyckats få till några bra tankar om hur det ser ut efter döden.
jag tror inte det finns något, jag är alldeles för stor realist för att tro på liv efter döden eller
på någon fortsättning.
och det är synd. jag hade hellre varit troende och trott på liv efter döden.
så nu va de länge sen jag hade såna där hemska tankar. men så idag kom det tillbaka.
och jag skakar i hela kroppen, får jobbigt att andas och ont i magen och så rinner tårarna.
och det sker ganska okontrollerat.
vilekt känns jäätte jobbigt ! jag kan lixom inte göra något åt det utan det bara händer.
jag är sååå otroligt lycklig i livet just nu i övrigt.
felicia är duktig i skolan och mår bra.
jag älskar min sambo och vi har det otroligt bra tillsammans.
och min lilla Leo är så underbart go och söt och jag njuter verkligen av min tid ihop med honom.
mina bonus barn är också otroligt duktiga.
michelle får bra betyg och ellen funkar bra för i skolan !
och kim har ett jobb som hon trivs med.
dom mår bra alla barnen. och jag tror att dom är lyckliga...
och jag tror det är på grund av den här lyckan jag känner som dödsångesten kommer.
jag vet att det kommmer att ta slut, kanske inte nu. men någongång. och det går ju inte kontrollera.
man föds och man dör så enkelt är det ju!
men jag vill inte att det ska vara så !
det jobbigaste är att vi har förlorat så många unga i vår omgivning de sista åren.
min pappa dog för ett par år sen bara 54 år gammal. han borde funnits ett tag till.
rikard, petris kompis som gick bort plötsligt, han va bara ca 35 år. och hade en liten bebis... fy va livet är orättvist.
petris bror miikka som gick bort alldeles för tidigt.
och så örjan, min kompis förra sambo som jag ändå har känns i över tio år och som man ändå va van vid att prata ett par ord med då och då och se då och då. han va bara strax över 30 när han gick bort.
jag fattar inte att livet ska va så?
ska man behöva sörja sina nära och kära innan det slutligen är dags för en själv. ?
nej fy, det är inte roligt.
att leva ett liv och veta att det kanske tar slut när som helst !
jag antar att jag borde leva och njuta och vara rädd om mig och mina nära och kära i stället för att oroa mig för vad morgon dagen ska föra med sig.
men det är ju lättare sagt än gjort.
jag fattar inte ... men det kommer jag nog aldrig göra heller.
jag får helt enkelt försöka slå bort dom dåliga tankarna och älska de mina!
jag hoppas att nangiala finns där ute ! och att efter allt detta underbara finns något lika underbart !
jag hoppas att jag får se mina barnbarn... och deras barn !
passa på och leva älska och ge till de som betyder något.
när min pappa gick bort mådde jag väldigt dålligt.
men höll det mesta inom mig eftersom jag ville vara stark för min familj och då mest för min dotter.
hon tog hans död så otroligt hårt. jag har aldrig sett ett så litet barn(3 år) gråta så mycket. hennes tårar ville inte sluta rinna på begravningen !
det fick mig att hålla allt inombords.
jag har väl sörjt, men kanske inte tillräckligt!
och egentligen sörjde jag nog inte hans död. utan mer att jag aldrig fått lära känna honom som min pappa. jag önskade mig alltid en riktig pappa när jag va liten.
han skulle vara som en hjälte. alltid finnas där för mig om något hemskt hände.
alltid trösta och ge kärlek...
men jag hade ingen sån pappa. och vi hade inte någon bra kontakt.
men vi träffades då och då. och vi hade många bra stunder !
och jag vet att han älskade oss barn och våra barn....
men jag kände honom aldrig ......
det känns.
när han dog skrev jag dikten till hans dödsannons.
den gick så här...
i mörkrets tystnad finns alla våra minnen
och allt vi inte fick sagt.
du lever i våra minnen.
och som havet har sin våg så har vi också dig.
i våra minnen i våra tankar och i våra hjärtan.
du kommer alltid att vara vår starka pappa.
det va mina tankar. och dom passade så bra...
jag hopppas att du finns i nangiala...
fy vilket trist och hemskt inlägg det blev ikväll.
men jag kände att jag behövde få skriva ut om mina tankar..
kanske finns det någon mer som känner som jag?
eller kanske inte?
men i alla fall. jag mår nog bättre av att prata om det och skriva om det än att bära det inom mig.
petri är nog den som vet mest om mig.
och han vet hur många gånger jag haft panik över detta.
jag hoppas att jag någongång kan bearbeta detta och någongång kunna känna mig tillfreds med tanken... på döden.
jag tror mycket handlar om att jag inte har haft bil på så himla länge.
jag har inte kunnat åka till pappas grav och hälsat på honom. och det känns.
jag har heller inte kunnat umgås med mina vänner.
vilket inte heller känns skoj !
men jag får snart bil och då ska jag ner till pappa.
och jag ska försöka få lite mer social samvaro.
jag vill i alla fall avsluta mitt dystra inlägg med att
berätta för er om min underbara familj...
allihopa är så otroligt härliga på sitt sätt..
jag älskar er så himla mycket !
tack för att ni finns !
puss till er !
petri
kim
michelle
felicia
ellen
leo
och mina vovvar också !!!
svea och diesel !
nu ska inte detta inlägg bli längre !
så god natt på er !
sov gott
och hoppas er dag blir underbar i morgon !
puss och kram !
har alltid haft det!
minns till och med när jag va liten att jag grät på kvällen för att jag va rädd för döden.
inte hur jag ska dö utan just för att allt bara tar slut.
jag är ju inte troende och har aldrig lyckats få till några bra tankar om hur det ser ut efter döden.
jag tror inte det finns något, jag är alldeles för stor realist för att tro på liv efter döden eller
på någon fortsättning.
och det är synd. jag hade hellre varit troende och trott på liv efter döden.
så nu va de länge sen jag hade såna där hemska tankar. men så idag kom det tillbaka.
och jag skakar i hela kroppen, får jobbigt att andas och ont i magen och så rinner tårarna.
och det sker ganska okontrollerat.
vilekt känns jäätte jobbigt ! jag kan lixom inte göra något åt det utan det bara händer.
jag är sååå otroligt lycklig i livet just nu i övrigt.
felicia är duktig i skolan och mår bra.
jag älskar min sambo och vi har det otroligt bra tillsammans.
och min lilla Leo är så underbart go och söt och jag njuter verkligen av min tid ihop med honom.
mina bonus barn är också otroligt duktiga.
michelle får bra betyg och ellen funkar bra för i skolan !
och kim har ett jobb som hon trivs med.
dom mår bra alla barnen. och jag tror att dom är lyckliga...
och jag tror det är på grund av den här lyckan jag känner som dödsångesten kommer.
jag vet att det kommmer att ta slut, kanske inte nu. men någongång. och det går ju inte kontrollera.
man föds och man dör så enkelt är det ju!
men jag vill inte att det ska vara så !
det jobbigaste är att vi har förlorat så många unga i vår omgivning de sista åren.
min pappa dog för ett par år sen bara 54 år gammal. han borde funnits ett tag till.
rikard, petris kompis som gick bort plötsligt, han va bara ca 35 år. och hade en liten bebis... fy va livet är orättvist.
petris bror miikka som gick bort alldeles för tidigt.
och så örjan, min kompis förra sambo som jag ändå har känns i över tio år och som man ändå va van vid att prata ett par ord med då och då och se då och då. han va bara strax över 30 när han gick bort.
jag fattar inte att livet ska va så?
ska man behöva sörja sina nära och kära innan det slutligen är dags för en själv. ?
nej fy, det är inte roligt.
att leva ett liv och veta att det kanske tar slut när som helst !
jag antar att jag borde leva och njuta och vara rädd om mig och mina nära och kära i stället för att oroa mig för vad morgon dagen ska föra med sig.
men det är ju lättare sagt än gjort.
jag fattar inte ... men det kommer jag nog aldrig göra heller.
jag får helt enkelt försöka slå bort dom dåliga tankarna och älska de mina!
jag hoppas att nangiala finns där ute ! och att efter allt detta underbara finns något lika underbart !
jag hoppas att jag får se mina barnbarn... och deras barn !
passa på och leva älska och ge till de som betyder något.
när min pappa gick bort mådde jag väldigt dålligt.
men höll det mesta inom mig eftersom jag ville vara stark för min familj och då mest för min dotter.
hon tog hans död så otroligt hårt. jag har aldrig sett ett så litet barn(3 år) gråta så mycket. hennes tårar ville inte sluta rinna på begravningen !
det fick mig att hålla allt inombords.
jag har väl sörjt, men kanske inte tillräckligt!
och egentligen sörjde jag nog inte hans död. utan mer att jag aldrig fått lära känna honom som min pappa. jag önskade mig alltid en riktig pappa när jag va liten.
han skulle vara som en hjälte. alltid finnas där för mig om något hemskt hände.
alltid trösta och ge kärlek...
men jag hade ingen sån pappa. och vi hade inte någon bra kontakt.
men vi träffades då och då. och vi hade många bra stunder !
och jag vet att han älskade oss barn och våra barn....
men jag kände honom aldrig ......
det känns.
när han dog skrev jag dikten till hans dödsannons.
den gick så här...
i mörkrets tystnad finns alla våra minnen
och allt vi inte fick sagt.
du lever i våra minnen.
och som havet har sin våg så har vi också dig.
i våra minnen i våra tankar och i våra hjärtan.
du kommer alltid att vara vår starka pappa.
det va mina tankar. och dom passade så bra...
jag hopppas att du finns i nangiala...
fy vilket trist och hemskt inlägg det blev ikväll.
men jag kände att jag behövde få skriva ut om mina tankar..
kanske finns det någon mer som känner som jag?
eller kanske inte?
men i alla fall. jag mår nog bättre av att prata om det och skriva om det än att bära det inom mig.
petri är nog den som vet mest om mig.
och han vet hur många gånger jag haft panik över detta.
jag hoppas att jag någongång kan bearbeta detta och någongång kunna känna mig tillfreds med tanken... på döden.
jag tror mycket handlar om att jag inte har haft bil på så himla länge.
jag har inte kunnat åka till pappas grav och hälsat på honom. och det känns.
jag har heller inte kunnat umgås med mina vänner.
vilket inte heller känns skoj !
men jag får snart bil och då ska jag ner till pappa.
och jag ska försöka få lite mer social samvaro.
jag vill i alla fall avsluta mitt dystra inlägg med att
berätta för er om min underbara familj...
allihopa är så otroligt härliga på sitt sätt..
jag älskar er så himla mycket !
tack för att ni finns !
puss till er !
petri
kim
michelle
felicia
ellen
leo
och mina vovvar också !!!
svea och diesel !
nu ska inte detta inlägg bli längre !
så god natt på er !
sov gott
och hoppas er dag blir underbar i morgon !
puss och kram !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar